Men vi tar det från början.
Jag vaknade natten mot måndag och kunde inte somna om redan strax innan 02.00. Efter några timmar av försök till att sova kände jag hur mensvärken började komma. Det molade av och an, så när klockan närmade sig sex steg jag upp.
Ringde och pratade med min Bm på Cederkliniken eftersom jag hade en tid där efter lunch. Strax efter det släppte molvärken och jag dök ner i sängen för att sova några timmar.
När jag vaknade ropade jag till Erik att han och Freja faktiskt fick lov att följa till stan. Så blev det, och vi for för att hinna äta på Max innan som jag promt hade bestämt mig för.
Där och då, i kön på Max går vattnet! Det var det sista jag trodde skulle hända mig, att förlossningen skulle starta med vattenavgång. Jag viskade fram till Erik att jag trodde vattnet gått. "Men de är ingen fara för jag ska ju på MVC nu". På Mvc fick jag ta nytt blodtryck - som stigit än en gång till 155/95. Efter det skickade hon mig snabbt upp till lasarettet och spec-mvc för kontroll av misstänkt vattenavgång. Eftersom det skulle göras ctg så lämnade vi av Freja med mormor. Sitta stilla i ett litet rum brukar inte vara någon höjdare för en snart 2 årig tjej, och visst visade det sig ha varit ett klokt beslut av oss.
Nästan direkt jag var uppkopplad för Ctg så satte värkarna igång. Här hade klockan hunnit bli strax efter 14.00 och värkarna kom ca var femte minut. När barnmorskan konstaterat att bebis mådde bra kopplade hon bort allt och sa "Nu gör ni som ni vill, antingen far ni hem och tar det lungt en stund eller så far ni raka spåret till Sunderbyn." RAKA SPÅRET sa jag och vek mig dubbel av nästa värk. Det tyckte hon var en bra idé med tanke på att förlossningen med Freja gick rätt snabbt.
Jag kämpade mig ner till entren och Erik hämtade bilen. Väl i bilen bestämde jag mig för att klocka värkarna för att ha något att koncentrera mig på. Mellan första och andra värken hade jag 4½ minut, sen smög det sig ned för varje värk. Erik gasade på rätt bra som tur var, och 30 minuter senare var vi framme i Sunderbyn. Under bilfärden passade jag på att svära åt allt som saktade ned oss och hänga i handtaget i taket. Sista värken jag klockade var när Erik släppte mig vid entren och då var klockan 15.09 och vilan mellan värkarna var nere på 1½ minut. Jag kämpade mig fram genom gatan ned mot förlossningen. Varje parkbänk var ett givet stopp för att ta nästa värk.
När jag väl tagit mig upp och in på förlossningen fick jag genast ett rum. Värkarna kom i princip i ett och här hade Erik hunnit ifatt mig upp till rummet. Jag var öppen 9 cm konstaterades det och de kopplade upp mig på Ctg, som nästan direkt tappade kontakten med bebis, och de bestämde sig för att sätta skalpelektrod. I samma veva talade de om att jag måste få av mig BH och linne för att få på mig de här fina skjortorna de erbjuder. Jag fick även lustgasen i de här läget och hann andas några gånger i den. Plötsligt sätter krystvärkarna in och skalpelektroden är inget som hinns med. Linnet blev jag av med efter lillen kommit till världen.
Alla i rummet blev rätt paffa över hur snabbt det gick. Barnmorskan fick fylla i allt på datorn i efterhand.
Vi hann vara inne på förlossningen 30 minuter innan han var ute. 15 minuter av de hann jag med att vara i sängen. Barnmorskan som förlöste mig var faktiskt barnmorskestudent och toppenduktig. Jag misstänker hon var näst intill färdig med utbildningen eftersom hon tog hand om allt själv, även fast det så klart fanns en till Bm i rummet också.
15.45 gjorde Harry alltså entré och lillen mådde bra och skrek direkt, något jag inte kan minnas att Freja gjorde? Vid vägning och mätning visade det sig att Harry var nästan exakt lika stor som Freja, 3560g och 48.5cm lång. Han kom i v38+6. Älskade lille vän!
Vi stannade över natten på BB och var hemma strax innan 13 på tisdagen. Skönt att få komma hem och börja komma in i rutinerna som föräldrar till två guldklimpar.
På eftermiddagen ringde min Bm från Cederkliniken och gratulerade och var lite förundrad över hur snabbt det gått då hon sett han var född 15.45 och jag hade vart på koll hos henne klockan ett.
Vid PKU-provtagningen på BB-eftervården fick jag höra av barnmorskan där (som var samma som tog emot mig på måndagen för ctg) att hon hade varit tvungen ringa Förlossningen och höra om vi hunnit fram i tid.
Det var en snabb och smidig förlossning och jag är så glad att Erik hade tagit ledigt från och med den dagen så vi fick gå igenom det tillsammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar